Tankar såhär på morgonen

 
Vissa dagar är allt så självklart! Jag har två pojkar , två söner och det bara är så. Så himla självklart!
 
Andra dagar slår tanken mig " SHIT jag har barn! Inte ett utan två! Jag har redan fått vara med att uppfostra en som hunnit bli tre år! TRE ÅR! Hur var när hände det lixom? Var tog tiden vägen? 
 
Jag var ju nyss barn själv, men ops jag är visst 28 år idag. Jag fyllde ju nyss 20?! Kommer ihåg den dagen så jag och E hade inte vart tillsammans länge kommer ihåg vilken kläning jag hade tyvärr är dessa bilder borta :/ 
 
Sen blir det helt plötsligt sjukt läskigt att vara förälder, vilket ansvar man har! Man ska uppfostra lära, visa få ens barn att förstå vilja lära! Lära barnet att växa upp hur man är, hur man ska behandla andra, ge barnen värderingar och en bra syn på världen. Det är INGA små uppgifter man har
 
! Mina förebilder till föräldraskap är helt klart och kommer alltid vara mina egna föräldrar! De har alltid vart lagom, vi har alltid kunnat prata med dem om allt! VI kunde alltid ringa spelar ingen roll tidpunkt de ställde alltid upp ( ok pappa då för mamma hörde aldrig telefonen)  
 
Lite djupt inlägg såhär på morgonen men dessa tanker stormade in igår och ville få det skrivet! 
 
 

" En sån mamma"

Jag vet inte hur många ggr jag har sagt INNAN jag själv fick barn att så ska jag INTE göra med mitt barn! När man sett en förtvivlad mamma bära en arg och skrikande unge bort från ngt eller liknande. HA eller hur...
 
Morgonen började bra, Emanuel tog hand om killarna och jag skulle åka och träna! Precis innan jag går ut genom dörren så säger Elton att han villfölja med och vara på MiniSats! Fine såklart han får följa med! 
 
Kommer dit lämnar in honom, han vill knappt säga hejdå.. Går till repan och pratar lite som alltid sen kommer ena ut och säger att han är ledsen.. Jaha tänker jag går in och pratar lite med honom 
 
Det blir såhär:
J: Elton vad är det?
E: Vill åka hem vill inte vara här!
J: Ok då kör jag hem dig så får du vara med pappa och Wilmer
E: Nej jag vill inte det hoppar upp i mitt knä!
J: Nej ok vad vill du göra då?
E:Jag vill vara här!
J: Ok men då går jag och tränar så kommer jag sen
E_ Nej du ska vara kvar!
 
Än sålänge har vi ett bra samtal... Sen spårar det. 
 
Inget DÖG inget alternativ säger nu är det sista chansen vad vill du göa? Vill vara kvar med dig mamma! Säger nej det går inte antingen är du kvar utan mig eller så åker vi hem! Bara skrik tillbaka. Jag tar beslutet NU ÅKER VI! För stöttning av ena kollegan hon är utbildad förskolelärare. Stå på dig säger hon.. Mm sagt och gjort tar tag i Elton och går ut från Mini hämtar ut mina saker.
 
DRAR upp honom från golvet sätter på jackan skorna slänger jag i väskan sen bär jag upp honom och går. Elton kämpar med näbbar och klor han skriker nyper mig sparkar slår med KNYTNÄVARNA gjorde skitont men går bara slänger in han i bilen och åker hem. Drar ut han från bilen in sen skickar jag upp han på rummet så somnade han tillslut. 
 
Jag!? Jo jag bryter ihop totalt och lägger mig pratar med Emanuel och känner mig typ som sämsta mamman någonsin. VET att det är vanligt det är så mkt tankar och känslor för de små men det är så otroligt jobbigt ( och PINSAMT ) att ta dessa fajter offentligt! Fick många plågade blickar som visste precis vad jag gick igenom och en sa med glimten i ögat " Han är till salu just nu va? " hon har själv två killar :) Och JA det är så man känner vill bara lämna av ungen för man vet inte VAD eller HUR man ska bete sig!?
 
GAH vad jag hatar denna trots! Han sov ett bra tag sen var han gladare och sa förlåt.. Men min dag ja de var ju typ redan förstörd... Sov en stund jag med sen blev det en bra dag iaf. Men vad detta tar på krafterna :( 
 
Nu sover han iaf efter en bra läggning imorgon blir det SATS men han får INTE följa me...
 

Tankar från en mamma...

 
Just nu är den här killen otrolig jobbigt och krävande varje vaken stund med honom är princip en kamp!
 
Idag när jag lämnade så var det bråk gick sålångt att jag tom skämdes över hur det brast för mig när en av pedagogerna kom... När klockan började närma sig 15 för att hämta honom kändes det bara jobbigt, självklart kul att träffa honom och självklart längtar man.. Men vetskapen om att man har ca 4 timmar framför sig med bråk och tjaffs är inte roligt!
 
Försöker bemöta honom på alla möjliga sätt men tillslut blir det helt enkelt för mkt och det brister för mig! Sen har han mer och mer börjat att vara lite elak mot Wilmer, igår så sov W i babyskyddet varpå Elton går och trycker till hårt på magen på honom.W blir helt otröstlig och jag blir självklart fly förbannad på Elton! Då börjar han säga att han vill säga förlåt men då sa jag att det räcker inte jämt man kan inte göra något dumt sen säga förlåt så är allt bra! Försökte lääänge verkligen prata med honom om varför han gör som han gör, men tillslut var jag tvungen att ge upp jag kommer inte fram! Sen är ju han bara 3 år och han är medveten om ATT han gör något dumt men kan nog inte sätta känlsor och tankar på VARFÖR han gör saker..
 
Känner mig helt handfallen just nu för hans beteende vet inte hur jag ska bemöta honom. Gissa på att det är typiskt för hans ålder samt att han vänjer sig vid att ha en lillebror det förstår jag med. 
 
För att återgå till dagen så började kampen DIREKT, han ville ha vantar men de var blöta så han fick efter övertalning ta andra, han ville cykla men sen orkade han inte så han ville ta bussen, sen vill han cykla hemma sen vill han inte etc etc. När vi kom hem så kände jag att orkade verkligen inte en eftermiddag med bråk så gjorde det jag kände var snällast mot oss båda han fick sova en stund jag orkade verkligen inte... 
 
Om jag bara visste vad som rörde sig i ditt "lilla" huvudet min fina pojke så jag kunde underlätta all frustration du känner!
 
Behövde få skriva av mig någon som känner igen detta? Säg att jag/vi inte är ensamma!
 
Men man får absolut inte glömma att han också är helt underbar med Wilmer med och det anser jag är viktigt att han får höra då så han känner sig stolt!